Rymdkapplöpningen del 3

När nu Ryssland blev först med att lyckats skicka ut en människa i rymden så ökade frustrationen från USA. Programmet Man in Space Soonest, som syftade till att få ut den första amerikanen i rymden, hade nämligen pågått i ett par år, och man var nu väldigt nära med att lyckas. Den 5 maj 1961 blev Alan Shepard den första amerikanen i rymden, den andra människan i rymden efter Jurij Gagarin som blev den första människan i rymden den 12 april samma år. Alltså var USA mindre än en månad efter och fick återigen se sig slagen på fingrarna av Ryssland. Dessutom avverkade inte Shepard ett varv runt jorden som Gagarin gjorde.

Uppmärksamheten riktas mot månen

USA:s president John F Kennedy var under en lång period tveksam till Amerikas rymdprogram. Så sent som i mars 1961, när NASA-administratören James E. Webb skickade in en budgetansökan för att finansiera en månlandning före år 1970 avslogs det av Kennedy. Han tyckte det var för dyrt. När Gagarin flög ut i rymden ändrades dock detta. Kennedy kände förnedring över att Sovjetunionen var i ledning över USA och den 20 april, åtta dagar efter Gagarins rymdfärd, bad Kennedy vicepresident Lyndon B. Johnson att undersöka USA:s rymdprogram och vad som behövdes göras för NASA:s möjlighet att komma ikapp. Man kom fram till att man egentligen hade två val att fokusera på. Antingen att bli först med en rymdstation i omloppsbana runt jorden eller en bemannad landning ombord på månen. Baserat på Amerikas och Sovjets raketförmåga bedömdes det att en bemannad landning på månen var tillräckligt långt in i framtiden för att USA skulle ha en chans att uppnå det först. Kennedy drev på det som kom att kallas för Apolloprogrammet, vars syfte var att lyckas med denna bemannade månlandning. Han berättade om projektet för det amerikanska folket och stödet för Apolloprogrammet var stort. Sloganen för programmet, som Kennedy ofta nämnde, var ”We choose to go to the moon”. Nikita Sergeyevich Khrusjtjov som ledde Sovjet under denna tid och fram till 1964, svarade på USA:s utmaning med tystnad och vägrade att bekräfta eller dementera om Sovjet var med i det som kom att kallas Moon Race. Det kom senare fram att de i hemlighet arbetade med ett eget uppdrag för att lyckas landa på månen under de följande nio åren.

Mycket sker innan månlandningen

1963 föreslog president Kennedy i ett tal att USA och Sovjet skulle samarbeta i försöken med att nå månen. Kennedy ville gärna lätta på spänningarna med Sovjetunionen, något som en lyckad gemensam landning på månen skulle innebära. Khrusjtjov avvisade dock Kennedys förslag. 1965 skedde det första mötet i rymden mellan USA:s bemannade farkoster Gemini 6 och Gemini 7. Gemini 8 genomförde året därpå den första framgångsrika sammankopplingen med Atlas Agenas och 1967 skedde den första automatiska sammankopplingen mellan sovjetiska Kosmos 186 och Kosmos 188. 1967 var också ett sorgens år för rymdfarten. Besättningen på det första Apollo-uppdraget, Virgil Grissom, Ed White och Roger Chaffe dödades i en eld som svepte genom rymdfarkosten under ett marktest. Elden orsakades troligen av en elektrisk gnista. Flera brister uppmärksammades i utredningen av eldsvådan vilket var tvunget att åtgärdas innan ett nytt försök fick göras. Samma år omkom också den sovjetiska rymdpiloten Vladimir Komarov när han befann sig ute i rymden ombord på Soyuz 1. Farkosten drabbades av flera problem och man avbröt uppdraget och farkosten återvände mot jorden. Men fallskärm nummer ett fungerade inte och fallskärm nummer två blev intrasslad och Komarov avled när farkosten föll fritt och kolliderade på marken.