Sovjetunionens rymdprogram del 2

Efter Vostok-programmet avslutades så påbörjade man andra program, däribland det hemliga militära programmet Almaz, Lunaprogrammet och Sojuzprogrammet. Man hade flera framgångar under 1970-och 1980 talet och man såg gärna framåt efter att ha blivit slagna av USA i målet om att landa på månen.

Lunaprogrammet

Detta program pågick mellan 1959 och 1976 och syftet var att på olika sätt utforska månen genom att komma nära den och även att så småningom hämta prover från månen. Många av uppskjutningarna misslyckades dock och många av de rymdsonder som de lyckades skjuta upp kunde ej fullfölja sitt mål på grund av diverse olika saker. Man gjorde totalt 46 försök i Lunaprogrammet med att skjuta upp olika sonder. Totalt var det mindre än tio som kan anses som extra viktiga av dessa. Luna 2 hade som mål att krascha på månen vilket det gjorde, Luna 3 tog de första bilderna av månens baksida, Luna 9 lyckades att mjuklanda på månens yta, Luna 10 blev den första satelliten runt en annan himlakropp, Luna 16 tog markprover från månen och Luna 17 landsatte en rymdsond på hjul på månen. Det största målet var dock att sätta en människa på månen vilket man behövde nya bärraketer till för att lyckas. 1966 dog Sergei Korolev vilket bidragit väldigt mycket till Sovjets framsteg i rymden. Efter hans död fick man inte fram de medel som krävdes för att bli först till månen och blev slagna av USA år 1969.

1970-talet fram till Sovjetunionens fall

Sojuzprogrammet hade startat år 1967 och här är bärraketerna en vidareutveckling av Vostokraketen. I detta program skrevs historia år 1975 då en Sojuzkapsel och en amerikansk Apollokapsel dockade med varandra. Detta markerade slutet på rymdkapplöpningen mellan de två länderna som då pågått i närmare 20 år. Under Sojuzprogrammet sköt man upp väldigt många farkoster. Den sista som bara hette Sojuz var nummer 40 i serien. Sedan har ytterligare andra typer av Sojuzfarkoster skjutits upp ett 60-tal gånger. Under 1970-talet fick man upp den första rymdstationen som kom i omloppsbana runt jorden. Denna hette Saljut 1. Totalt skickades nio stationer av sorten Saljut upp och den sista brann upp i jordenatmosfär i februari 1991. Sojuzfarkoster användes för att ta sig till och från dessa rymdstationer under den tid de var aktiva. Det sista stora projekt som det sovjet drev inom ramen för sitt rymdprogram var rymdstationen Mir. Detta projekt startade efter framgången med Saljutprogrammet och rymdstationens första modul sköts upp år 1986 följdes av ytterligare sex moduler. Stationen var en del i Sovjetunionens program för att upprätthålla en långvarig forskningsutpost i rymden och ett stort antal vetenskapliga experiment utfördes. Experimenten som utfördes var inom biologi, humanbiologi, fysik, astronomi, meterologi och rymdfarkostsystem med mål att utveckla den teknik som krävs för ett permanent boende i rymden. Mir blev den första permanenta bemannade stationen och fanns kvar inom det ryska rymdprogrammet fram tills i mars år 2001 då en planerad störtning skedde. Stationen vistades i rymden i 3644 dagar. Stationen har nu ersatts av den internationella rymdstationen ISS.

1970-talet fram till Sovjetunionens fall