Upptäckandet och utforskandet av rymden

Att rymden finns har alltid varit känt, men vidden av den har vi ännu inte förstått riktigt. Det vi idag kallar astronomisk vetenskap har antagligen funnits längre tillbaka i historien än vi har skriftliga källor. Den grekiske filosofen Aristoteles var, vad vi vet, den första som uttryckte att rymden inte kan ha en gräns. Detta höll Zhang Heng, en kinesisk astronom från 100-talet med om och uttryckte sig som så att himlen är gränslös och tom. Likaså flyter solen, månen och stjärnorna i det tomma rummet. Sedan dess vet vi mycket mer, men långt ifrån allt.

Föreställningar om rymden

Naturvetenskapen har under de senaste seklerna lärt oss mycket. Tidigt i människans historia var månen första anhalten på vägen mot Gud. Enligt vad man trodde då befann sig Gud bakom stjärnorna vid universums ände. Under medeltiden ansågs rymden vara begränsad, inte oändligt som Aristoteles påstått. Rymden bestod av osynliga sfärer med var sin planet. Religion spelade stor roll i hur man uppfattade rymden på denna tid. Exempelvis var jorden oviktig eftersom vi är obetydliga jämfört med Gud. Jorden sades befinna sig i mitten av rymden då det var så långt ifrån Gud det gick att komma. Himmelriket skulle vara avlägset, men inte onåbart. Inom astrologin krävdes specialister i form av präster och administratörer för att utröna stjärnornas budskap, men även för att lära sig naturlagarna som påverkar hur de olika himlakropparna rör sig. Observatorier av olika slag fanns både i gamla och nya världen och även i mayakulturen var observatorier ett naturligt inslag. I slutet av 1200-talet var dansken Peder Nattergal en av Europas mest ansedda astronomer och svensken Suno Karoli undervisade i astronomi på erkända universitet utomlands.

Astronomins brister

Astronomin på denna tid hade många stora brister. De flesta av dessa var i form av att man tog de antika påståendena om astronomi som en självklarhet och ifrågasatte det aldrig. Det som astronomer sagt förut, det är det som gäller, ungefär så var det. Detta är något som senare påverkat all sorts vetenskap. När man märkte hur fel vetenskapen hade förr så började man alltid ifrågasätta och analysera, något som påverkat vetenskapens framfart. Detta skedde inom astronomin någon gång på 1500-talet då Tycho Brahes verksamhet var en realitet. I stort kan man ändå säga att ända från antiken till 1800-talet var det astronomiska sökandet fantasifulla spekulationer om hur rymden, planeter, stjärnor och galaxer fungerade och vad som fanns där. Det som fantiserades fram och som det troddes på faller idag in i kategorin science fiction. Under de senare seklen har vetenskapen revolutionerats. De som nu blev vetenskapsmän var inte längre så kallade specialister. De var nu utbildade inom sitt område. Detta är dock en naturlig utveckling. Innan man visste mycket om rymden, vem skulle då kunna utbilda astronomer? Därför var de äldsta astronomer i princip de som hade bäst fantasi. Deras fantasifullhet har dock varit viktig för vårat förstående av rymden, för utan dem hade vi garanterat vetat mycket mindre än vad vi vet idag.