USA banar väg för månlandningen

1960-talet ledde till flera stora framsteg inom rymdfarten. Den första människan i rymden, första farkosten till både Venus och Mars, första kvinnan i omloppsbana och mycket mer. 1965 skedde den första rymdpromenaden av Aleksej Leonov, samma år skedde USA:s första bemannade formationsflygning med Gemini 6 och Gemini 7 och med Apollo 8 var USA först ut med de första människorna i omloppsbana runt månen. Allt detta skedde medans USA aktivt arbetade mycket hårt för att bli först med en bemannad farkostlandning på månen, något vi nu vet att Sovjetunionen också gjorde. Alla framsteg under denna tid gjordes av antingen USA eller Sovjetunionen.

Året var 1969

Flera felfria uppdrag under 1968 banade vägen för USA att fortsätta framåt med sitt mål att landa på månen. Apollo 9 var det tredje bemannade uppdraget i USA:s Apolloprogram och lyfte från marken den 3 mars 1969.  James McDivitt, David Scott och Rusty Schweickart tillbringade tio dagar i rymden med att prova flera aspekter som var kritiska för en landning på månen. De testade bland annat månmodulens motorer, navigationssystemet och dockningsmanövrer. Nästa uppdrag, Apollo 10, genomfördes mellan den 18 maj och 26 maj i en så snarlik repetition som möjligt av den planerade månlandningen. Under uppdraget flög man med månmodulen så nära som 14,4 kilometer ovanför månens yta, vilket var den punkt där den kraftiga nedstigningen till månens yta skulle börja. Månmodulen fungerade bra, inga problem rapporterades och nästa steg var att försöka landa med Apollo 11.

Apollo 11

Med felfria tester var det dags för skarpt läge, det var nu dags att försöka landa på månen. Besättningen hade valts ut i januari samma år och bestod av Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin ”Buzz” Aldrin. Aldrin var utsedd till pilot över månmodulen. Ända sedan de hade blivit utvalda tränade de inför uppdraget, ända fram tills dagen innan uppskjutning. Den 16 juli 1969, klockan 09:32 lokal tid, lyfte Saturn V-raketen AS-506 från Kennedy Space Center Launch Complex 39 i Florida. Miljontals människor följde händelsen via televisionen och det var helt klart årtiondets mest spännande händelse, alla var engagerade. När rymdfarkosten varit i omloppsbana runt jorden i ett och ett halvt varv tändes det tredje steget som styrde farkosten i omloppsbana runt månen. Resan till månen tog cirka tre dagar och farkosten befann sig i omloppsbana runt månen i trettio varv innan man kommit i rätt position. Armstrong och Aldrin klev in i månmodulen medans Collins stannade kvar i kommandomodulen. Armstrong och Aldrin började sedan nedstigningen till månens yta. Ett flertal överbelastningslarm och andra småfel inträffade under nedstigningen och Armstrong la över månmodulen i manuell styrning och styrde själv de sista 180 metrarna till landningsplatsen. Det uppskattas att månmodulen hade strax över femton sekunder kvar tills bränslet skulle ta slut när Armstrong landade och hade stannat motorerna. Det var alltså inte med mycket marginal man lyckades. Efter den lyckade landningen var planen att Armstrong och Aldrin skulle äta och göra ett flertal kontroller innan de öppnade dörrluckan och klev ut. Det tog därför sex timmar efter landning innan Armstrong, inför en femtedel av jordens befolkning, cirka 723 miljoner människor, öppnade dörrluckan till månmodulen.